Spöket Laban föreslår.

Får jag föreslå till er, en jättebra spökbok för barn och ungdom som

heter : DEN STORA SPÖKRÄDDNINGEN och är skriven av

Eva Ibbotsson Litteraturfrämjandet och Bergs Förlag.

 Finns även som talbok

SPÖKERIER

Jag vet inte riktigt  varför jag har fått vara med om så många mystiska händelser

i mitt liv, som man  kan kalla  spökerier. Många människor har aldrig

 varit med om något sådant. Därför kan de ej heller tro på sånt.

Detta jag berättar här under är inga spökhistorier. Det är rena rama sanningen.

Varför skulle jag ljuga??

Första gången det hände mig något märkligt var jag bara 5 år. Min faster Alexandra

 och hennes man var barnlösa och de var mycket förtjusta i mig. Jag tyckte väldigt mycket om

dem också. Att vara där hos dem, var alltid positivt.

Så det var en ömsesidig  känsla.

Min faster Alexandra  var 15 år äldre än min far, som föddes 1899.

 Min far var yngsta barnet.

När  mina farföräldrar gick bort (ganska tätt efter varann), hade

min faster Alexandra tagit hand  om min far, som då var 5 år. Han sköttes av henne,

tills dess  han placerades i ett annat hem.

 Därför kom det senare att finnas  extra starka band mellan dem .

Året då  min  farmor dog var 1904. (Det verkar länge sen)

Det blev 13 föräldralösa syskon uppe i Högbränna (utanför Sorsele) då, som splittrades åt

olika håll. Det var otroligt fattigt där uppe då och många hade åkt iväg till Amerika,

för att få en bättre framtid.

Min far hamnade i getaskogen och jobbade till sig mat när han var 6 år.

Min faster Alexandra, höll kontakten med min far hela tiden, efter det att han börjat klara sig själv.

Kontakten mellan min far och Alexandra gjorde, att senare skulle de starka banden

 knytas  ännu hårdare mellan dem,

 som nu blivit två familjer. Vår lilla familj och Alexandra och hennes man Algot.

Det som jag nu ska berätta om dem, hände 1951. Jag var 5 år och vi bodde Skellefteå.

Min faster och hennes man bodde då några mil utanför Skellefteå

i en liten by som heter Bergliden.

Faster Alexandra satt ofta och gungade i en gungstol.

 Jag brukade sitta där,  i hennes knä och njuta, i deras lilla röda stuga.

En natt , vaknade jag i vårt hem  i Skellefteå och satte mig upp i sängen och där sitter

 min fasters man i en gungstol

 och gungar sakta, fram och tillbaka, ca 2 meter från min säng. Han tittar på mig,

 men säger ingenting.

 Jag blir givetvis jätteglad, att de har kommit och hälsat på.

Jag är trött och tänker, att jag får ju

träffa dem på morgonen. Jag lägger mig ner och somnar om igen.

När jag vaknar , så är min första fråga till min mor,  - Var är dom? 

Hon svarar förståss, - Vilka då?

Jag berättar för henne vad jag sett på natten. Du har drömt, sa hon.

NÄÄ det hade jag inte gjort. Det visste jag mycket väl.

Jag kommer ihåg hur arg jag blev på henne, att hon inte trodde på mig.

Jag vet ju, att jag satt uppe i sängen ganska länge och tittade på farbror Algot i gungstolen.

Det var lite skumt i rummet på natten och jag mindes allt, mycket tydligt.

Det var bara det, att VI hade ingen gungstol, men då på natten, tänkte  jag,

 att dom hade tagit med sig den, till oss.

De hade flera gånger lovat mig, att jag skulle få gungstolen när dom var döda och borta.

Så jag trodde, att dom hade kommit för att lämna den hos oss.

Sedan blev det inte sagt så mycket mera om detta. Jag tänkte väl på händelsen ibland.

 Samma år flyttade vi från Skellefteå och vi kunde inte ha kontakt med min faster,  så ofta.

 Hon blev  änka  så småningom och hamnade senare på hemmet.

När jag var i början av tonåren så dog även min faster och min far hade hand om

bouppteckningen.

 Där fanns ett testamente och där fann jag, att  hennes man hade dött,  samma år

som vi flyttade från Skellefteå.

Det var då jag hade haft den där "uppenbarelsen". Hade han kommit

 för att säga adjö till mig, den natten?

Jag tror det , andra får tro vad dom vill. Jag vet att jag var vaken,

 då jag såg honom sitta där i gungstolen.

Ja, det var den första berättelsen i en serie av många som jag kommer att skriva om på denna sida.

Detta som jag skriver här, är ganska nyligen upplevt.

När jag flyttade till Hörnefors senaste gången, bodde jag i ett mindre hyreshus

ute vid havet, nära den gamla NCB-fabriken, som nu är nedlagd.

 Huset har varit arbetarbostäder, för de som jobbade på fabriken.

Min lägenhet var en stor fyrarummare på bottenvåningen.

Jag blev granne till min barndomskamrat Britt-Marie. Vi kom att bo vägg i vägg.

I hallen utanför mitt sovrum, fanns  det ett kraftigt golvknarr,

 när man trampade på ett specifikt ställe där.

 De första nätterna jag sov i lägenheten, så hände något konstigt.

  Jag hade just lagt mig ner

för att försöka sova, efter en slitsam dag med  inflyttning och uppackning.

Jag ligger och lyssnar på ovanliga ljud. Jag var ju inte van att bo i hyreshus.

Jag hör hur golvet knarrar där utanför mitt sovrum och jag blir lite rädd

och spärrar upp ögonen, för att vara beredd på att någon ska komma in.

Kanske hade jag inte låst ytterdörren. Jag väntar en stund och så knarrar det en gång till,

som om någon gick tillbaka samma väg. Ingenting händer, så jag stiger smygande upp , ur sängen

och går runt i lägenheten. Så klart, så fanns det ingen människa där.

Det är lugnt och jag går och lägger mig igen.

Jag somnar och vaknar pigg och utvilad nästa morgon.

När jag står och ska bädda sängen,  hör jag ett ljud,

ungefär som när en knapp faller ner på golvet.

Jag söker igenom hela sovrumsgolvet, men ingenting ligger där. Konstigt, tänker jag.

När jag pratar med Britt-Marie under dagen, säger hon att man har hört

olika ljud i min lägenhet och i andra delar av huset också. Även hon

 som bodde där före mig, hade osynligt besök. - Ja ja, säger jag . Jag är inte rädd.

Mej ska dom inte skrämma.

På dagarna, då solen skiner har jag altandörren öppen. Jag bor ju på bottenvåningen

och jag får ofta besök av grannens stora katt, Boxar'n.

Han fäster tycke för mig och brukar lägga sig att sova i mitt datarum/gästrum.

När aftonen kommer, släpper jag alltid ut katten .

Den här specifika kvällen, går jag  i säng i vanlig ordning.

När jag dragit täcket över huvudet och lagt mig som vanligt på vänster sida,

så känner jag, att en katt promenerar på mitt ben, på höger sida.

 Den startar nere vid fotlederna och går upp till knäna ungefär. 

Jag tänker förståss, att katten har kommit in igen. Den känns inte så tung, så det

känns inte riktigt rätt. Det känns mera som en halvstor kattunge. I alla fall så tittar jag efter.

INGEN KATT. Jag går runt och söker. Ingen katt i hela lägenheten!

Jag lägger mig igen och somnar. Tänker inte mera på detta.

På morgon när jag vaknar, har jag nästan glömt det hela med kattfötterna på mina ben.

Jag bäddar sängen denna morgon också och vad får jag höra?  En knapp faller ner på golvet igen.

Jag kollar och ingenting finns på golvet.

Då blir jag påmind om innan jag somnade och säger högt ut i luften:

 - Om ni nu ska vara här, så kan ni ju hjälpa mig att bädda sängen. Inget händer förståss.

Inget mera konstigt händer i SOVRUMMET heller efter detta. Inte medan jag bor där i alla fall.

MEN......

Det är inte slut med detta.

En dag när jag satt vid datorn och jobbade, i ett avlägset rum från köket,

 hörde jag att det dunsade till, ganska hårt någonstans i lägenheten.

Då hade jag ingen katt så jag var helt ensam där.  Egentligen

funderade jag inte speciellt på denna duns, för jag var väldigt upptagen av arbetet på datorn.

Efter någon timme, när jag kommer in i köket, ligger en banan mitt på golvet.

Hur har den kommit dit, undrade jag.  Jag hade ett fruktfat

mitt på arbetsbänken ca en meter från där bananen ligger på golvet.

Det finns ingen möjlighet för bananen att hoppa eller rulla dit ner på golvet.

Ingen annan hade varit in heller,

 för av privata skäl så brukade jag låsa dörren om mig.

Vem var det som ville leka med mig? Spöken tro?

Ja, hur hade detta gått till? Jag undrar?

När min granne ovanför mej hade flyttat, så blev det tomt i den lägenheten.

Ingen hyresgäst flyttade in där då. Under denna period, så var det

 flera lägenheter outhyrda eftersom kommunen höll på att sälja husen

och brydde inte sig om att hyra ut. Så vi var bara

 fyra personer i hela huset i tre  lägenheter.

En lägenhet var bebodd på övervåningen på bortre änden, men ingen bodde ovanför min lägenhet.

 Det kom att bli ett sånt oväsen där. Stora tunga möbler drogs fram och tillbaka längs golvet, eller mitt tak, nästan varje dag.

Jag frågade paret som bodde där uppe, om de hade något, som de måste flytta på

för att komma åt, men det hade de  inte.

De bodde ju inte heller där ovanför mig, där jag hörde oväsendet.

Konstigt!

Detta oväsen fortsatte, Kommunen hyrde ut lägenheten ovanför mej, till ett dagis.

 Vi som bodde i huset protesterade naturligtvis, men det var bara en kort tid, ett halvår, de skulle vara där,

 så vi skulle väl stå ut med detta, tyckte vi.

Direkt de hade flyttat in, började det hända  saker där. Jag hör små korta dunk,

donk, donk, donk, donk, som  BARNSTEG. Så tydligt, så tydligt.

Jag frågar Britt-Marie om hon vet,    om det är nattdagis där också. Nä, det trodde hon inte.

En morgon när jag hört småtramp kl. 5.15 , på morgonen, stoppar jag en dagispersonal,

när hon kommer vid 8-tiden och frågar henne, om någon har stannat över där,  den natten

och när dom brukar komma på morgonen. Hon svarar förvånat,

 att de inte har nattpersonal, ej heller barn där på natten. De brukade komma tidigast 6.30.

Då undrar jag? VILKAS BARNSTEG HÖRDE JAG?

Och varför hade möbelflyttningen slutat och övergått till dessa barnsteg?

Inte vet jagJag bara undrar.

Fortsättning följer............

EN TILL BERÄTTELSE OM HUR LITE VI FÖRSTÅR OM DET OKÄNDA

Min väninna Britt-Marie (samma som ovan),  flyttade från vårt hus (vi bodde i samma hus), till en lägenhet

någon kilometer från, där jag fortsättningsvis bodde då.

Första gången jag hälsade på i hennes nya lägenhet och kök, satte vi oss ner vid bordet för att dricka kaffe.

Det lustiga var, att hon fått samma lägenhet, som hon bodde i  för ca 40 år sedan. Då bodde vi också i samma hus.

Vi hade båda skaffat hund ungefär samtidigt, då på slutet av 60-talet.

Våra hundar busade och lekte tills de var helt utmattade.

Det var en fin tid för dessa busar. Åren gick och till slut var de båda hundarna borta i hundhimlen.

I alla fall , så har nu hon en annan hund som fortfarande lever. Vi sitter och pratar

 och Vicke( hunden), går omkring i köket. Jag tänker inte så mycket på Vicke just då ,

för vi sitter och pratar  som vanligt. Jag känner  en beröring mot mitt högra ben,

 som det brukar kännas, när en  hund stryker sig mot benet.

Jaa, Vicke. säger jag .- Du är fin du.

Jag böjer mig ner och tittar under bordet, för att klappa honom, men ingen hund är där.

Var är Vicke? säger jag till Britt-Marie. Han äter, säger hon och jag reser mig upp och tittar.

Där står han och äter och jag frågar om han just gick dit till matskålen.

Nä, där hade han varit ett bra tag .

Vem strök sig då mot mitt ben?

Var det någon av våra hundar som hade lekt

där i lägenheten med oss  för nästan 40 år sedan?

Inte vet jag, men en hund var det. Osynlig.! Konstigt men sant.

Fortsättning följer............

.

Till Spökwebben

 intressant hemsida

TILLBAKA